Diza 2001 - 2009

Älskade Diza, vi glömmer dig aldrig!

För två år sedan så förlorade vi en kär familjemedlem som vi fortfarande ofta pratar om och vi är alla så ledsna att hennes liv förkortades på ett så fruktansvärt sätt.

Torsdagen den 16/ 4 2009 så var jag på personalfest inne i Skövde, innan jag åkte bad jag Linnéa att gå en promenad med hundarna eftersom jag inte hade hunnit med. Linnéa tog med sig Lucas och gick en liten runda med Dacke, Malte, Mozart och Diza. När de gick förbi ett hus ett par kilometer härifrån kom en grand danois utrusande ur huset, for ut på vägen och utan att stanna slängde sig över Diza och skakade henne i luften. Linnéa hade inte en chans att stoppa hunden, det gick så fruktansvärt fort. Dacke och Mozart gjorde vad de kunde för att rädda sin flockmedlem, Dacke slängde sig i strupen och Mozart slängde sig på bakifrån. Han släppte då Diza och flög på Dacke istället, men då kom var ägaren ut och fick tag på sin hund.

Diza hade två STORA bitskador på sidorna och var såklart väldigt chockad. Linnéa lyckades få tag på Roger och de slängde sig i bilen mot Skara djursjukhus. Under resan dit fick de även tag på mig och jag tog min bil och for efter. Skara hade så många akutfall så de hade inte möjlighet att ta in Diza men vi fick komma för att lägga om lite och ge något lite smärtlindring. Jag hann ikapp de andra i Skara och vilken chock, lilla gumman! Jag frågade veterinären om det verkligen var lönt att göra något, så sargad var min lilla tjej. De tyckte att det fanns goda chanser och Linnéa och jag åkte vidare mot Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg. Roger och Lucas åkte hem till Malte och Dacke. Mozart fick följa med oss. Diza satt under hela resan i Linnéas knä, hon sa ingenting men det märktes att hon var väldigt obekväm.

Väl framme i Göteborg blev vi väl omhändertagna, de tog prover för att se att allmäntillståndet var bra, alla värden var fina. Hon blev även röntgad för att se om hon hade några inre skador, även det såg bra ut. Min lilla tappra flicka, på röntgenbordet låg hon blickstilla på rygg och tittade mig djupt i ögonen. De ögonen glömmer jag aldrig!

Veterinären gav oss goda chanser att hon skulle klara sig och vi fick åka hem, utan Diza. Det sista jag fick göra var att putta lite på Diza för att få henne att följa med och tala om för henne att det var ok. Om jag bara hade vetat att det var sista gången jag fick se henne!

Vi var ganska hoppfulla under resan hem, vi trodde verkligen att vi skulle få hem henne igen. Jag pratade med veterinären varje dag och hon mådde bra, de sövde henne för att göra rent såren, men det såg bra ut. Jag fick vara beredd på att det skulle bli mycket eftervård, men det var jag självklart beredd att lägga tid på.

På lördagsmorgonen vaknade jag och såg att Dacke var helt uppsvullen på ena sidan av huvudet och hade feber. Han blev ju också biten, men det såg inte så farligt ut. Jag åkte till Skara igen, de gjorde rent såret och han fick antibiotika. Jag fick välja om han skulle ligga kvar eller inte, men jag tog med honom hem med löfte om att komma tillbaks igen om febern inte hade gått ner på eftermiddagen. Jag höll noga koll och febern gick ner efter några timmar.

Helgen var hemsk, vi var så oroliga, men var ändå hoppfulla. Natten till måndagen ringde telefonen, det var från Göteborg. Diza mådde dåligt, de var rädda att hon höll på att få en analytisk chock, men de trodde att det kanske kunde vända, men ville att vi skulle veta. Den natten grät jag mig igenom, jag tror att jag förstod att det inte skulle gå.

Jag gick ändå till jobbet, tänkte att hör jag inget är nog allting bra. Telefonen ringde mitt på dagen. Det gick inte, Diza höll på att få blodförgiftning och de inre organen hade tagit stryk. Diza som hade varit vid gott mod, mådde dåligt och ville inte mer.  Det var inget annat att göra än att låta henne slippa, jag ville inte ens låta henne vänta på oss att åka ner. Ta bort henne och säg att vi älskar henne, sa jag.

Det här hemska är det jag ofta tänker på, men jag jobbar på att komma ihåg de andra fina stunderna med Diza. Diza var en fantastisk hund, alltid glad och lite galen. Jag har ärligt aldrig träffat en snällare hund, det fanns inget ont i henne och hon var aldrig sur varken på andra hundar eller på människor. Hon älskade alla människor, och när vi hade gäster satt hon mer än gärna i gästernas knä. Det fanns nog inte någon som inte blev charmad av henne. Vi skojade ofta om att hon letar efter en ny matte, men sanningen var nog den att Diza älskade alla. Hon älskade att sova under täcket och det spelade ingen roll hur noga man bäddade och stoppade in överkastet, nog var det en liten knöl på sängen och den knölen var Diza som hade krupit in under täcket. Fast hon var en liten sömntuta, så älskade hon lite action. Det spelade ingen roll om klockan var två på natten och matte skulle hämta en tonåring som varit på fest, så ville hon hänga med på en spännande biltur. Hon fick prova att spåra och det var hon riktigt bra på. Hon älskade att gå på skogspromenader och att få springa lös. Det var full fart på henne i skogen, men när man visslade kom hon som ett skott. Det hände någon enstaka gång att hon stack efter en hare, men det är preskriberat nu och lyckan när hon kom tillbaka gick inte att ta miste på. Hon var också en otroligt vacker liten whippet, så näpen med mörka, mörka rådjursögon.

 Diza vilar nu i skogen, för det var där som hon var allra lyckligast. Fast jag vet att hon är med mig varje dag går vi ofta till Dizas plats, sitter på stenen och minns vår vackra fina älskade älva!

Tack Marita för att Diza fick flytta hem till oss och jag vet att du älskade henne lika mycket som vi gjorde!

Tack Diza för att vi fick lära känna dig, för att du gav oss en sådan glädje!